solen skiner och man känner att det är vår på ingång. det gör en glad och jag börjar tänka på sebastian, för han gör mig glad. tänker på att han, om han nu var hemma, hade tjatat på mig om att gå ut och gå.
jag skrattar lite åt mig själv för att jag är så förbannat lat och envis, och att jag i vissa tillfällen bara säger nej för att jävlas med honom. men egentligen är dessa promenaderna helt underbara och super mysiga. börjar inse hur mycket jag saknar honom och att jag verkligen hade velat ta den där promenaden till stranden med honom nu, sitta och njuta i solen även om det är kallt. klä sig varmt och mysigt. hur glad han hade blivit att jag hade föreslagit det.

så nu sitter jag helt choked up och saknar honom så det gör ont. önskar så att han var hemma. men så glad över att det inte är så lång tid tills han kommer hem igen.

går ut och går, ensam. ska bli skönt, ska tänka på honom och hur bra han är. vilken fin människa han är. fina sebastian.